Grusterminalen

2009-11-03T05:52:00.000-08:00

Icke skall grannen hängas naken. Nej. Något så estetiskt korrekt och vackert anser jag inte i min ilska att han förtjänar.

Flådd, det ska han vara då han hängs. Flådd, med höger hands fingrar fastsydda i näsborrarna, och den vänstra handen fastklistrad cirkus 35 centimeter in i röfvhålet. Ty ett sant röfvhål, det är denna tillsynes unga, livsglada svärmorsdröm. Men han bär likt Hin Håle själv något ondskefullt och fasansfullt under de mörka ögonen. Vid en närmare titt kan man ana Hereos-Sylars låga brinna inom honom.

Törnekronan brinner upp på hans skalle, inga kors i världen kan skydda oss mot mannen under vårt sotiga golv. Helvetet finns på tredje våningen, sanna mina ord, go´vänner.

Oälskad må han hängas endast i närvaro av sitt eget stora hat, i en snara flätad av hans ilska, flådd, så hans svarta insida skall blottas inför Gud, och inte ens Djävulen själv vill ha honom vid sin sida, ty sådan konkurrans är onödig att utsätta sig för när man har ett sådant långvarigt och ingrott rykte på spel. I skärseldens mitt skall denne Brutus like leva för evigt, vandra runt i evigheternas evighet.

Med ena handen i näsan och den andra i röfven skall han ta emot diktatorer och barnamördare och så slussa dem vidare in i helvetet där de ska få njuta livets slut och bada i lavajacuzzin hos Lucifer.

Stora stenblock skall i all evighet falla på hans huvud, små demoner skall för evigt nypa honom i bröstvårtorna, all världens cigarettfimpar skall för evigt brinna under hans fotsulor och en liten sömmerska skall sitta på hans läppar och i all evighet sy ihop dem, stygn efter stygn, långt efter det att han blivit oförmögen att tala.

Aldrig skall han få förlåtelse för de synder han begått. Aldrig skall han omfångas av den lättnad som dödligheten för med sig. Aldrig skall vi på fyran tänka tillbaka på de fruktansvärda problem han åsamkat oss.

Sån skall han vara. Dit skall han fara. Och ja för fan, nog gärna får han ta hela H(an)S(om)B(estämmer) med sig!

2009-01-06T16:09:00.000-08:00

Så ligger man i sin egen sömnlöshet och dansar bland blommor som för länge sedan är frusna.

Så går man ut på isgatan och tänder en för länge sedan släckt cigarett. Till.

Så leker hjärnan med sin egen omedvetenhet i lekar som för länge sedan slarvat bort sina egna regler.

Så tar man kontroll över sitt icke-begär och öppnar mot sin egen vilja upp sin laptop.

Och nu sitter hon här igen, Amanda Grus, och spelar teater med sig själv. Varför inte vara poet en limpa, nu när smulorna är förbrukade?

Nåväl, kvartalsuppgraderingen är således kommen, i nästintill sin precision. Nog hade jag hoppats ta tag i tangentbordet lite tidigare men mina fingrar har dansat på andra knappar.

Nej, inte skall man klaga inte. Fyra försvunna tiondelar har ju nyss varit på besök i staden, till min hatade ensamhets stora förtret, men den skrattar vi rakt upp i ansiktet, eller hur? Jefferson Airplane har fullständigt våldtagit mitt fortfarande än så länge någorlunda tomma iTunes-bibliotek, och aldrig har vi väl kommit så bra överens? Och sist men inte minst - vi överlevde alla, alla, alla vi, vi överlevde år 2008.

(Underskriven ursäktar sig om fallet är sådant att denna fras påminner just nu sörjande om avlidna under just år 2008, vad underskriven syftade på i detta påstående är givetvis att alla vi som läser ovanstående och helt idiotiska textrader överlevde, då dessa nyss nämnda textrader är skrivna i det nya året, som råkar vara år 2009. Därmed förklarar jag mig ursäktad!)

Att summera 2008 vore en fantastisk bedrift, tyvärr besitter jag i nulägen inte fullt ut de egenskaper som krävs för att få så många tankegångar och händelser att lyckas komma överens om ett utrymme jag skulle vara kapabel att skapa innan morgondagens alltför tidiga uppgång. Go vänner, varför inte blicka framåt istället? Ty det är ju trots allt i framtiden vi kommer ses igen. Till saken - blicka framåt!

År 2009 har den kapacitet jag ger det. Och än så länge har jag fullständigt pumpat in kapacitet i de 6 dagar som passerat, med resultat. Vad de övriga 359 dagarna kan erbjuda det vet jag inte, men kapacitet det skall jag nära dem vid likt en moder med sitt barn intill sitt bröst.

Nu har jag inget barn att nära, tack och lov, (Elvis R.I.P) och av just denna anledning kanske man skulle passa på att nära sin egen tillvaro, ty inte under hela mitt liv kommer den möjligheten att finnas, tror jag mig kunna spå. När sin egen tillvaro, inte med små guldkorn, eller guldklimpar, eller guldstunder eller något annat småkristet och underdrivet - lite högre förväntningar på sitt ego tillåts väl en modern människa få tro sig besitta? Nej, för helvete, här ska vi måla. MÅLA! Allt skall målas i guld. Människor, fester, vinflaskor, tandborstning, kyla, toalettbesök, deklaration, söndagar. ALLT, hemskt som vackert. Guldkorn är för människor som i sin egen självömkan lever så miserabelt att de letar guldkorn i misären som jag letar rena underkläder i mitt eget rum - i panik och utan framgång.

Därför, mina kära följeslagare, bundsförvanter och besökare, nu lyssnar vi till pastor Grus, skriker halleluja minst femton gånger, greppar penseln och målar allt i guld. Det tänker i alla fall pastorn själv göra, för än så länge går solen upp var morgon, än så länge har vi alla tids nog hittat hem efter våra lördagsstrapatser och än så länge har vi inte hunnit svarta ner det nya året så pass mycket att det är lönt att ge upp och invänta nästa.

Nej. Nu har jag dansat färdigt för ikväll. Nu har jag målat min kväll med ännu en upplevelse - insikten om min egen förmåga att fullständigt hälla ur mig onödiga formuleringar och oförståeliga påståenden samtidigt som jag fått chansen att dela det med en bunt människor som i sina stilla sinnen åtminstone försöker tro att det faktiskt finns en poäng bakom allt jag skriver. Nej, tjiii fick ni! Ut och måla med er istället!

Själv tänkte jag för första gången någonsin imorgon bitti (min första arbetsdag efter min extremt välförtjänta semester) försöka intala mig själv något som jag förnekat i hela mitt 20-åriga liv - "Morgonstund har guld i mund"

Vi får väl se hur det går med det!

(Jag kan ju ta tillfället i akt att publicera det mest patetiska verk som gjorts i år - hittills. I ett av årets nyvunna fyllerus (jag önskar att det vore en värdig ursäkt) finner Amanda Grus en sen afton (tidig morgon), långt efter hemgång men i ett överflöd av sömnlöshet, ett nytt program i nyförvärvet MacBook. Se och lär - ty aldrig har jag skådat en sådan kombination av självförakt och hybris, till yttermera visso under sådana omständigheter. Vänner för livet under en natt. Tack och lov har jag och mina sinnen förträngt denna trekant i djävulens tecken, vi är i alla fall på god väg. Avnjut väl!)

Kvartalsuppdatering Grusterminalen

2008-10-10T06:17:00.000-07:00

Summa Summarum.

Jag är sjuk. Hostan får mitt hjärta att hacka, det rosslar som fan. En cigg på det, kanske? Fredag - Amanda Grus - hemma i sitt hus? Jotack! Sånt är läget! Så får det bli!

Kanske är det den senaste tidens megablasterfasoner som fått den numer 20-åriga tonårsprinsessan på fall?

Sommaren slutade med en flytt. Veckan efter en rättegång. Dagen efter ett jobb. Rutinerna hann knappt sätta sin prägel förrän livet blev galenskap igen.

Vi har fått en vallgrav utanför vårt hus. Den är inte vacker, men det är en vallgrav. Den är cirkus en meter djup, ler- och rörfylld, flera hundra meter lång och vi måste gå över en träbro med rödgult räcke var gång vi ska in och ut ur vårt slott, resident, vår angenäma bostad. Hade jag haft vett nog att förstaåmig på digitalkameran jag fick för två år sedan hade jag kunnat lägga upp ett bildbevis på detta remarkabla påstående.

Klubböppning. Fantastiskt. Lundastudenter - fan vad jag hatar dem. 20 år gammal. Oj, vad rädd jag var. Men jo, jag är nog den bästa 20-åringen jag vet. Jag trivs utmärkt. Vänner - i alla världens hörn? JO, jag tackar. Kom hem! Helvete, sjuk. Sjuk. Sjuk. Det är ert fel, era rotlösa, resfeberangripna förrädare!

Men nog är jag lycklig alltid. Jag ska bara rida ut den sista stormen av skrapande, rosslande, knivhosta, sen jävlar kommer Fröken Friskus lägga manken till igen. Haha! Senaste nytt från Grusterminalen lär inte bli nådigt. Nästa gång alltså. Om sådär ett kvartal eller två!

Nu ska jag ut på vallgraven med en Tiedemanns, iklädd min kungliga pyjamaströja och mina alltför nobla jeans-shorts och stoltsera för den dekadenta rojalitetens enorma framgångar.

Önska mig lycka till!

2008-07-18T05:57:00.000-07:00

(Ovan; Amanda Grus i självförvållat tvång om en välkomstbild fräsig nog att kunna representera det glada men slita tillstånd denna fredag bär med sig utan att verka alltför planerad, därav web-camformatet. Tilltuffsat och häftigt? Eller miserabelt och tragiskt? Vem vet? För mer information, besök Grusterminalen!)

God eftermiddag.

I bakfylleruset med Amandagruset, under en dag fylld av kommande och för stunden, idiotiskt nog, sidolagda projekt så ska man försöka sig på det här. Igen.
Ayla har faktiskt (till min enorma förtjusning) varit en smärta i arslet* (*pain in the ass) och trots alla omständigheter försökt få mig att börja blogga. På riktigt.

Skall jag lyckas eller inte den här gången? Tröttnar jag eller blir det till mitt stora förtret ännu en grusförlust och en merit i raden av misslyckanden?

Nejdå. Icke behöva vi skåda så svarta utsikter.

Den 18 juli öppnar Grusterminalen. Ett forum för en pratglad jävel att lasta grus och makadam som endast de besittandes intresset skola uppsöka.

Nu välkomnar jag er, och ni ska få vara dus med mig!